Kennedy-klanen

Kennedy-familjen har aldrig upphört att fascinera USA och (åtminstone) den övriga så kallade västvärlden.

Ända sedan Boston-sonen Joseph slog sig fram inom den ekonomiska och politiska arenan, först lokalt och sedan nationellt, har Klanen Kennedy, som boken från 1984 av journalisterna Peter Collier och David Horowitz heter, stått i rampljuset. Joseph hade ambitioner även på den internationella scenen och lyckades i slutet av 1930-talet bli USA:s ambassadör i Storbritannien, men bland annat på grund av sina åsikter om nazi-Tyskland och Englands civilisatoriska svaghet blev han tvungen att lämna posten efter bara ett par år.

Hans impopularitet (där den notoriska otroheten och finansiella roffarmentaliteten spelade roll) gjorde att han satsade på äldste sonen Joe, men efter dennes död i slutskedet av andra världskriget blev det i stället John (gemenligen kallad Jack) som skulle föras fram. Det lyckades väl, Jack blev president i valet 1960, men sköts ihjäl 1963. Yngre sonen Bobby blev då arvtagaren (han hade varit en hårdför justitieminister i Jacks regering), men sköts även han fem år senare. Och yngste sonen Ted hade aldrig riktigt önskan eller förmågan att komma till presidentposten.

Liggande under all denna maktambition visas i boken med all önskvärd tydlighet den konkurrens och det maktspel som fanns i familjen, något som måste ha påverkat alla nio barnen. Inte minst Josephs döttrar, som trots sin intelligens aldrig var aktuella för att skjutas fram i rampljuset, framstår som förlorarna i familjelivet. Särskilt gäller det Rosemary, en i ungdomen populär flicka som på grund av sitt mentala handikapp blev lobotomerad enligt faderns enväldiga beslut.

Vid läsningen blir en mest beklämd över hur en familj med dessa förutsättningar inte kunde hantera uppväxt och barnliv på ett bättre sätt. Och nästföljande generation, speciellt Bobbys barn, hamnade i sina svårigheter, inte minst vad gällde narkotikamissbruk.