Henry VIII:s fruar

 

Den engelske kungen Henry VIII är vida känd för att ha haft sex fruar, varav två halshöggs, två dog en "naturlig" död, en skilde han sig ifrån – och den sista överlevde honom.

Antonia Fraser kom 1992 ut med boken The Six wives of Henry VIII, på svenska 1995 med titeln Henrik VIII:s sex hustrur, en inte obetydlig övergång från en betoning på fruarna till en betoning på kungen.

Frasers skildring tiden startar i tidigt 1500-tal när den spanska prinsessan Katarina (egentligen Catalina) av Aragonien kom till England för att som mycket ung (vilket var det vanliga vid denna tid) gifta sig med tronföljaren Arthur. Denne dog dock ung, varpå hon giftes bort till den yngre brodern Henry.

De var sedan gifta i drygt 20 år, innan Henry tröttnade på att inte få någon son (bara dottern Mary, som senare blev drottning "Bloody Mary" genom sina avrättningar av protestanter) och tvingade det engelska parlamentet att godkänna en skilsmässa, vilket även den engelska kyrkans överhuvud godkände vilket skapade en långvarig konflikt med påven och den katolska kyrkan.

Henry var inte övertygad protestant själv, snarast gammelkatolik, men tog tillfället i akt att stärka sin egen maktposition samt lägga beslag på klostrens rikedomar. Detta kom att prägla hans följande äktenskap med Anne Boleyn (avrättad för äktenskapsbrott och oförmåga att producera en son, dottern Elizabeth blev drottning efter Mary och den mest berömda regenten i England), Jane Seymour (som kungen sägs ha älskad men hon dog efter att ha fött en son), Anna av Kleves (som Henry ogillade direkt, skilde sig från men hon fick stanna i England), Katherine Howard (mycket ung, avrättades för äktenskapsbrott) samt Catherine Parr (äldre än de andra fruarna, men hon skulle inte överleva Henry länge i sitt nya äktenskap).

Allt detta skedde i en miljö med makthungriga släkter, där man var beredd att låta kungen avrätta familjemedlemmar om man själv hamnade högre upp i hierarkin. Till detta kom blodiga konflikter med Frankrike och Spanien, lägg därtill Henrys tilltagande förföljelsemani och maktfullkomlighet så förstår man att detta var en dödlig värld att vistas i. Vilket även visas i tv-serien Wolf Hall, baserad på Hilary Mantels trilogi om Henrys rådgivare Thomas Cromwell ­som även han avrättades, för misslyckanden i såväl äktenskapsspelet som de internationella politiska konflikterna.

Fraser har skrivit en omfattande redogörelse för allt detta, intressant men stundtals för detaljerad, med namn och släktskapsförbindelser som man som läsare inte kan hänga med i. Brutaliteten under denna tid framgår dock med allt önskvärd tydlighet, liksom kvinnornas undergivna ställning – trots sina drottningtitlar.