Tre Kronor brinner!

På eftermiddagen den 7 maj 1697 började det brinna i det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm och snart låg i stort sett hela byggnaden i ruiner. Liket efter den en månad tidigare döde kung Karl XI kunde dock räddas från elden. Om detta har journalisten Magnus Jacobson skrivit i boken Slottet brinner! från 2005.

Tre Kronor hade i vissa delar funnits i ungefär femhundra år, men ständigt blivit tillbyggt. Ett resultat av branden var att det slott som finns idag började byggas ganska snart efter det att elden slocknat, men på grund av usla statsfinanser under slutskedet av den så kallade stormaktstiden dröjde det ända till 1754 innan den dåvarande kungafamiljen kunde flytta in.

Rättegångarna kring skuldfrågan ledde till att brandmästaren och en av vakterna dömdes till döden. De undslapp dock att avrättas, men fick i stället löpa gatlopp och bli slagna med träpåkar. Brandmästaren dog av skadorna, vakten blev efter gatloppet forslad till Karlstens fästning i Marstrand för sex års straffarbete. Om han överlevde dessa extremt hårda åren vet man inte.

Ett offer för branden som haft stor inverkan på den svenska historieskrivningen är att i stort sett allt material i det svenska riksarkivet (administrativa påbud, brev från krigsskådeplatser osv) gick upp i lågor.

Jacobson skriver initierat om händelseförloppet och efterdyningarna, men boken hade vunnit på att få fler ritningar på hur det gamla slottet såg ut, som läsare kan man inte riktigt hänga med i alla ord om rum, väderstreck och byggnadernas inbördes läge utan en visuell hjälp.

 

Mellanöstern

De våldsamma konflikter i Mellanöstern som i dagsläget har nått en ny intensitet har sin historiska förklaring. Författaren och diplomaten Ingmar Karlsson har skrivit många böcker kring detta, i Roten till det onda. Uppdelningen av Mellanöstern från 1916 till idag (2016) får vi en relativt kortfattad men distinkt redogörelse för hur händelserna under det första världskriget format situationen fram till nu.

Enkelt uttryckt var det Storbritannien och Frankrikes dubbelspel under kriget som ledda till det tillstånd vi ser idag.

Man ville få hjälp av den arabiska befolkningen att besegra tyskarna och utlovade självständighet, men samtidigt stödde man den judiska befolkning som i århundraden varit förföljd i stora delar av Europa och önskade ett eget land att bosätta sig i. Många förslag fanns, både i Afrika och Sydamerika, men den växande sionistiska rörelsen blev så småningom tydlig i att det var det gamla bibliska området i det romerska rikets Palestina som var målet. Att bli av med "problemet judarna" från Europa var också en faktor i det politiska ränksmideriet.

Efter det första världskriget blev det allt tydligare att Storbritannien och Frankrike, med Nationernas Förbund som stöd, skulle behålla mycket av kontrollen i Mellanöstern – av strategiska skäl, men så småningom också på grund av oljefyndigheterna. De arabisk-muslimska regimerna i området insåg sveket och med den ökande invandringen av judar blev konflikterna oundvikliga.

En föreställning var att "ett land utan folk ges till ett folk utan land", men det som nu är konfliktområdet var aldrig tomt på människor, här fanns befolkningar med skilda etniska och religiösa traditioner, men som sedan länge ändå kunnat leva i en huvudsakligen icke-våldsam konfrontation.

Detta ändrades under 1930-talet och med Förintelsen blev det tydligt att den judiska invandringen bara skulle öka. Efter ett FN-beslut 1948 skapades staten Israel, varpå ett krig med omgivande arabstater omedelbart började. Flera krig har följt, med perioder av försök till fredlig samexistens, försök som på nytt följts av krig.

Ingmar Karlsson gör i boken en bra insats för att läsaren ska förstå det maktspel som inneburit så mycket lidande i området.

Nils Holgersson

Selma Lagerlöf fick 1909, som första kvinna/svensk, Nobelpriset i litteratur. Hon hade då sedan nästan tjugo år varit författare, med berättelser grundade i den muntliga kulturen i hembygderna i Värmland. Gösta Berlings saga (1891) och Jerusalem (1901-1902) blev stora internationella framgångar.

Några år före nobelpriset gav hon ut Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som var en beställning från Sveriges allmänna folkskollärarförening, för att användas i den svenska folkskolan. Lagerlöf ses ju numera som en lite gammaldags sagotant, men berättelsetraditionen hon hade med sig från barndomen bar på många mörka och våldsamma inslag. Det märks tydligt i Nils Holgersson ..., som börjar med att den fjortonårige slarvern Nils en söndag när föräldrarna har gått till söndagsgudstjänsten i Västra Vemmenhögs kyrka får en örfil av hustomten och blir liten ("som ena tesked" för att låna ett uttryck från en annan svensk berätterska).

Nils försöker strax därefter hindra gårdens vita gåskarl att flyga iväg med en vildgässflock, men kommer i stället att följa med på resan tur och retur Lappland. Många händelser utspelar sig sedan på denna resa och avsikten med boken var att ge en skildring av Sveriges geografi och historia som skulle kunna användas i skolan. Det religiösa temat med skuld – straff – botgöring – försoning blir också ett genomgående inslag i boken.

Lagerlöf har en sorts ekologisk syn (kanske inspirerade hon Tolkien, men hon var själv inspirerad av Kiplings Djungelboken) i sättet hon skriver om hur människor hotar djuren och deras livsmiljö och Nils får genom berättelsen lära sig att vara aktsam om allt levande.

Ett annat tydligt inslag i boken är att den blir till en varning mot emigration, huvudsakligen till USA, något som var högaktuellt i samhällsdebatten i början av 1900-talet. Till det knyts det genomgående draget att berättelsen pekar på hur Sverige är rikt på möjligheter, både som nation och för individen.

Men döden är också ständigt närvarande i denna ursprungligen sjuhundrasidiga berättelse, inte minst i de mer drömlika avsnitten, både som hot mot tummetotten Nils men inte minst mot alla djuren.

Det var överraskande att upptäcka att Lagerlöf i slutet av boken skrev in sig själv som författare i berättelsen när hon möter Nils, räddar honom från en kattuggla och får reda på alla hans strapatser – och därmed kan skriva sin text!

 

Trots vissa upprepningar i berättandet (hämtat från muntliga berättartraditioner förvisso) var boken stundtals både spännande och intressant.

Jon Fosse

Norrmannen Jon Fosse fick förra året Nobelpriset i litteratur. I sammanslagningsvolymen Trilogin har tre av hans berättelser, Sömnlösa (2007), Olavs drömmar (2012) och Kvällning (2014) förts samman till en berättelse om Asle och Alida, och så småningom deras barn.

Dramatiska händelser sker, men utan överdrivet stora ord i berättandet, I stället är det upprepningar och meningar utan interpunktion, i något som får karaktären av en medvetandeström, som skapar en framflytande berättelse om enkla ambitioner och ödets makt. En bibliskt präglad parallell kan nog också spåras i skildringen av det unga paret på flykt med sitt barn.

Namnskiften och försök att undfly konsekvenserna av de egna handlingarna, särskilt de som Asle utför, hjälper inte paret och det blir snarast något som liknar obönhörligheten i en isländsk saga som sätter sin prägel på trilogin.

Fosse har i slutet även skrivit in sig själv i en kort passus, kanske är detta en släkthistoria han format till en säregen berättelse?