Håkan Juholt och maktens cirklar

När Håkan Juholt valdes till ny partiordförande för Socialdemokraterna i mars 2011 var det många som hyste stora förhoppningar om att han skulle kunna förnya partiets ideologiska agenda och lyfta dem från föregående hösts förlustval till riksdagen.

Fördelen för partikongressen med att välja honom var att han inte hade nära kontakter med Mona Sahlin, som hade tvingats bort från ordförandeposten efter alltför många slarv och misstag. Juholt var också en utomordentlig talare (antagligen den bäste sedan Olof Palme) och hade ett par decenniers erfarenhet av riksdagsarbetet (särskilt försvarsfrågor).

Men det som var hans styrkor visade sig också ligga honom till last inser en efter att ha läst Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan från 2014, en av flera snabbt publicerade studier som försökte förklara hur han av grupperingar inom partiets ledning (Verkställande Utskottet speciellt) tvingades bort efter bara tio månader.

Det är ingen vacker bild som Suhonen presenterar av kotteribildningar, lögner och maktspel som ledande socialdemokrater sysslade med, tillsammans med PR-byråer och konsulter som vandrade mellan politikens och näringslivets världar.

Juholt må ha varit naiv och stundtals alltför retoriskt yvig, men huvudskälet till att han tvingades bort var uppenbart ideologiskt: han passade inte in i ledande grupperingars strävan efter att få det socialdemokratiska partiet att vinna kommande val genom att inte utmana starka ekonomiska krafter. Till ny ordförande valdes fackföreningsmannen Stefan Löfvén.

En ironisk detalj är att Suhonen, som uppenbart sympatiserade starkt med Juholts mer socialistiska ideologi och delvis var en nära samtalspartner och delvis talskrivare, hudflänger huvudstadens medier och speciellt Aftonbladet för drevet mot Juholt. Samma Aftonbladet där Suhonen medverkar som skribent.

Oberoende av detta är hans bok en obehaglig (och stundtals väl detaljrik) skildring av maktgrupperingars smutsiga politiska spel.