Du sköna nya värld

Dystopier är framtidsskildringar som i kontrast till utopier och deras förhoppningsfullhet uppvisar effekterna av tendenser i samtiden som leder till negativa eller till och med fasansfulla situationer och samhällstyper. De två numera mest kända får väl sägas vara George Orwells 1984 från 1949 och föregångaren Brave New World/Du sköna nya värld från 1932, skriven av Aldous Huxley – båda britter.

Men där slutar likheterna mellan dem (de kände dock varandra). Orwell startade som journalistisk skribent och producerade reportage från både de brittiska öarna och den europeiska kontinenten på 1930-talet, berömda är hans skildringar av fattiglivet i Paris och London, arbetslivet i Wales och inbördeskrigets Spanien. Två romaner gjorde honom internationellt berömd: Animal Farm/Djurfarmen (1946) och 1984. Han dog redan 1950. (Om 1984 finns en text på denna blogg).

Huxley var cirka tio år äldre än Orwell och hade slagit igenom på 1920-talet som en samhällssatirisk och experimenterande romanförfattare, fortsatte att vara väldigt produktiv och blev nominerad till Nobelpriset nio gånger. Han var pacifist och drogs till mysticism och droganvändning, vilket det finns inslag av i Brave....

Handlingen kan sägas bestå av tre delar. Den startar i London på en kläckningsfabrik (år 2540 i vår vanliga tideräkning) där flera av inledningens centrala karaktärer arbetar med att framställa människor i provrör, olika uppfödda för olika uppgifter, alla i samma kast kloner av varandra. Livet är promiskuöst i denna Världsstat och skapat för att alla ska vara lyckliga. Men något fattas för psykologen Bernard Marx, som tillhör den högsta kasten men är kortväxt och inte särskilt attraktiv samt riskerar att skickas till Island för sin kritik av samhällets uppbyggnad. Han kommer dock iväg på en semester till ett "vildmansreservat" i New Mexiko, ackompanjerad av den vackra Lenina.

Där utspelar sig romanens andra del. Bernard får där se en primitivare och "smutsiga" värld, präglad av övernaturlig tro, droganvändning och våld. Där finns en kvinna, Linda, som tidigare levt i London och följt med Bernards chef till reservatet där hon efter att ha råkat hamnat vilse blivit kvar och fött sonen John. Bernhard blir efter den första chocken exalterad över att ha funnit dem och tar med dem tillbaka till London för att visa på ett annat livsmönster och nu utspelar sig romanens tredje del.

Kulturerna krockar och liksom "vildar" som alltifrån 1500-talet fördes till Europa från den Nya världen för att uppvisas blir slutet präglat av död. Men innan dess hinner John förbanna den nya värld han hämtats till och att Lenina, som han starkt dragits till, inte kan leva upp till hans ideal av frihet, integritet och stolthet, formade av hans ungdoms läsning av Shakespeare (varifrån frasen "Brave New World" är hämtad).

Brave New World börjar lite tveksamt, med en småsatirisk skildring av den sköna nya världen och dess lyckodroger, men med resan till vildmansreservatet blir skildringen tätare och intensivare. John är också en mer komplex figur än Bernhard och det är hans känslomässiga resa som leder romanen till att bli en riktigt angelägen dystopi.

 

 

Donald Trump enligt David Cay Johnston

Den amerikanske journalisten David Cay Johnston har under många år följt Donald Trumps vägar genom affärsvärlden och det senaste decenniet politiken och har inte blivit vänligare inställd till honom genom åren: "Trump är en rasistisk lögnare och bedragare" är hans slutsats, även framförd i dagsaktuella YouTube-videor.

Johnston har också skrivit flera böcker om Trumps karriär och karaktär (ofta med rätt mycket upprepningar). I samband med Trumps första valframgång 2016 kom Johnston ut med The Making of Donald Trump (2016, med ett efterord från 2017) där han går igenom dennes affärsverksamheter från slutet av 1980-talet och trettio år framåt.

Inte mycket förändrades genom åren, från kasinoäventyren till fastighetsaffärer och tv-serie: lurendrejeri, hämndlystnad och lust efter glitter och pengar. Många har försökt karaktärisera Trumps personlighet utifrån hans uppväxt och -familjeförhållanden, Johnston gör också en historieskrivning kring detta men psykologiserar inte så mycket. Han visar dock på hur både farfar och far Trump bedrivit skumma affärer samt hur Donalds äldre bror inte klarade av faderns krav, blev alkoholiserad flygare i stället för fastighetsmagnat samt hur hans barn berövades stora delar av sitt arv eftersom fadern ansåg honom vara misslyckad.

Tidigt kom Donald i klammeri med lagstiftningen i USA: anklagelser om rasistisk hyrespolitik i början av 1970-talet väckte uppseende, men redan då hade han lärt sig av den f d Joe McCarthy-advokaten Roy Cohn att aldrig ge sig och ständigt söka hämnas sina fiender. Maffiakontakter i samband med bostadsbyggande och affärsrelationer med narkotikasmugglare hindrade inte Trump att satsa på kasinoverksamhet i Atlantic City under 1980-talet – något som kom att leda till konkurs för fyra stycken eftersom Trump varken förstod kasinovärlden eller företagsekonomi.

Johnston insisterar på att Trump är okunnig om det mesta och inte vill lära sig något eftersom han hellre vill hota sig fram – något som bekräftas av flera som följt honom genom åren. Att framkalla fruktan är hans motto. Trump hävdar ständigt att han alltid varit en mycket framgångsrik affärsman, men konkurser och juridiska processer har ständigt följt honom (ända till dessa dagar). Han har också gett högst varierande uppgift om sin och hans oräkneliga företags ekonomiska status: när han ska skryta är han värd oändligt mycket, när han ska betala skatt äger han inte särskilt mycket.

Kring 1990 riskerade han en personlig konkurs men räddades av storbankers lån. Femton år senare startade han ett så kallat universitet – så kallat eftersom det inte godkändes av någon myndighet och inte bedrev någon högre undervisning utan i stort gick ut på att lura folk på pengar. I samband med detta startades flera undersökningar om bedrägeri, men genom penningbidrag till justitieministrar i ett par delstater lades dessa ner. Den numera (ö)kända Pam Bondi var en av dem som hjälptes med kampanjpengar i Florida. Trump gick också under flera år in för att lura journalister genom att låtsas var en PR-man för sig själv, allt i syfte att sprida "information" om olika projekt, affärsmässig eller romantiska.

Johnstons slutsats är att Trump är en rasistisk narcissistisk och diktatorisk bedragare som etablerade medier inte skildrat ingående (observera att detta skrevs 2017, nu vet nog alla det). En kommentar kring detta är att många använt begreppet narcissist om Trump utan att adekvat definiera det, Johnston gör det inte heller. I Trumps fall är det snarast narcissist i den betydelse som kulturkritikern Christopher Lasch använde det med början kring 1980, alltså någon sam i sin existentiella tomhet söker ständig bekräftelse av sin betydelse.

Och Trumps behov av uppmärksamhet och smicker är uppenbar, liksom hans hämndgirighet när han inte får det – båda aspekterna farliga drag hos en politisk ledare med stor makt.

 

David Cay Johnstons bok It's Even Worse Than You Think. What the Trump Administration Is Doing To America (2028/2019) är en fortsättning på hans föregående bok The Making of Donald Trump (2016), nu med mer information om de första åren av Trumps första presidentperiod.

Johnston har följt Trumps affärsimperium sedan slutet av 1980-talet när fastighetsentreprenören gick in i kasinobranschen – utan att begripa den. Johnston hävdar att Trump även fortsättningsvis inte förstår de områden han tränger in sig på, vilket på ett sätt inte spelar någon roll för det är bara sig själv han är intresserad av. Därför blev hans inträde på den politiska scenen i mitten av 2010-talet en chock för många: kan en politiker bete sig på detta sätt? Men Trump är ingen politiker, enligt Johnston är han en bedragare av gangstertyp, med hot och juridiska stämningsförfaranden som sin väg framåt.

I boken ges en mängd exempel på hur Trump under kampanjen inför valet 2016 sa en sak för att locka en specifik väljargrupp att rösta på honom, sedan en annan sak för en annan grupp – för att sedan strunta i vad han sagt och besluta något annat som i slutändan huvudsakligen berikade honom och hans familj ekonomiskt. Johnston slutförde sitt skrivande före upproret vid Kapitolium den 6 januari 2021, efter det presidentval som Trump förlorade men hävdade (och fortfarande hävdar) blev stulet, men beteendet följde logiskt Trumps sätt att möta omvärlden: utan något annat än ytlig kunskap, med oförskämda uttalanden på sociala medier samt hot om straff om man inte gör som han vill vilket gör de diktatoriska dragen tydliga.

Statsmannaarbetet i traditionell mening är inte heller något som Trump verkar intressera sig för. På område efter område visar Johnston hur skrävlandet om sin egen höga intelligens samverkar med dels en skriande okunskap, dels en konsekvent ambition att göra allt för att honom närstående företag ska dra kortsiktig ekonomisk fördel av presidentbesluten. Utbildningsdepartementet ska se till att privatskolor får ta över undervisningen, vapenindustrin ska producera alltmer, olje- och gasindustrin avregleras och en grön omställning kommer inte på fråga, arbetsskyddslagstiftningen försämras – på område efter område handlar det bara om att roffa åt sig så mycket som möjligt. Skatter och handelsförhållanden förstår sig Trump inte heller på (tariffer!), forskning och vetenskaplig utveckling försvåras och möjligheten för presidenten att benåda fångar används för att få kommande belöningar, oberoende av om det gäller knarklangare eller våldtäktsmän – alltså korruption.

Vid läsningen av Johnstons bok framgår det klart att Trumps tid vid makten 1.0 inte innebar något positivt för de flesta i USA. Och kanske än värre: Trump 2.0 fortsätter i samma hjulspår – fast ännu värre.