Fascismens metoder

Fascismens sätt att smyga sig på de liberala politiska demokratierna blir allt oftare hänvisade till i samtidens diskussioner. Inte så konstigt med tanke på utvecklingen i USA under Trump, men också i relation till situationen i andra länder som Ungern, Turkiet och Indien. Trots olika historiska förutsättningar och religioner går det att se likartade tendenser eller genomföranden av åtgärder som påminner om de ursprungliga fascistiska rörelserna i Italien, Tyskland och Spanien.

Filosofiprofessorn vid Yale-universitetet i USA Jason Stanley har i flera böcker på ett mer populärvetenskapligt sätt tagit fram centrala delar i fascismens politiska strategier för att varna för dessa. I Fascismens metoder. Att skilja "dom" från "oss" (2018, på svenska 2021) tar han fram tio olika aspekter av denna ideologi som alla på olika sätt kan upptäckas om man skärskådar hur dessa rörelser motiverar sina politiska ställningstaganden.

Övergripande handlar det om, som bokens undertitel anger, att skilja "oss" från "dom". Man lyfter i socialdarwinistisk anda fram vad man påstår är naturliga hierarkier (mellan vita och icke-vita, män och kvinnor, arbetsamma och lata, den moraliska landsbygden och sexualiserade storstaden osv) och en mytisk ursprungstillvaro baserad på dessa hierarkier för att kunna argumentera för en renhetskult där främmande/invandrande element ska sopas bort (judar, svarta i en vit majoritetskultur, hundätande haitier med flera). För att kunna hävda att detta är verkligheten måste man ljuga så mycket och så ofta att lögnen blir verklighet (typexempel Trump), vilket leder till en allmän förlust av tillit i samhället och stimulerandet av konspirationsidéer – för hur ska invånarna kunna få något sammanhang i sin tillvaro när splittring är en central ingrediens i propagandan? Vanlig är också en offerberättelse, där den rena och överlägsna befolkningen hotas av de underlägsnas befolkningsökning.

Att skapa splittring är alltså en viktig aspekt, därför blir all mänsklig aktivitet som försöker sammanföra individerna (praktexemplet är fackföreningar) till måltavlor för fascismen, som vill få oss att dyrka ledaren som ska lösa alla problem.

Som synes ger Stanleys genomgång en klargörande bild av de beståndsdelar som präglar mycket av turbulensen i samtiden. Han har uppenbarligen en traditionell politisk liberalism som sin egen utgångspunkt, vilket gör att han både framför denna som den mänskligt "naturliga" utgångspunkten för sin diskussion och tar den som slutpunkt i bekämpandet av fascismen. Detta gör att han inte riktigt kan komma åt grunderna för de "högerextrema" rörelserna, diskussionen håller sig på det idémässiga planet för det mesta.

Men trots detta ger hans redogörelse för de tio samverkande metoderna läsaren insikter om vad det gäller att hålla ögonen på i den samtida politiska kulturen.