Är begreppet "klass" fortfarande användbart i analyser av sociala, politiska, ekonomiska och historiska förhållanden? Aktivisten och författaren Chris Nineham anser det och i boken Radical Chains. Why Class Matters (2023) tar han med läsaren på en resa från begreppets etablerande inom samhällsvetenskapen med Karl Marx och Friedrich Engels studier av det tidiga 1800-talets kapitalistiska produktionssätt över det tidiga 1900-talets revolutioner till samtidens industriella omdaningar.

Marx och Engels var de första som på allvar såg kapitalismens skapande av en industriell värld där arbetarklassen blev en konstituerande del av (o)ordningen och där motsättningen mellan arbete och kapital kom att utgöra fundamentet för den politisk-ekonomiska ordningen. Denna insikt, hävdar Nineham, har varit så politiskt laddad att företrädare för denna ordning (kapitalägare såväl som reformistiska socialdemokrater) har gjort allt i sin makt för att förneka dess existens. Ninehams syfte med boken är att visa begreppets relevans.

För att förstå hur ekonomisk vinst skapas måste man förstå hur värden skapas. Marx/Engels hävdade att det bara är arbete som kan skapa värde och när den kapitalistiska ordningen med nödvändighet delar upp världen i de som äger produktionsmedlen och de som genom arbete skapar handelsvaror som ska säljas på en mer eller mindre fri marknad etablerar man också det antagonistiska klassamhället. Men inte bara de som med sitt fysiska arbete tillverkar varor är en del av denna ordning, även de som administrerar produktionen (tjänstesektorn) likaväl som de som ser till att arbetarna kan fortsätta producera, alltså reproduktionens arbetare (sjukvård, undervisning, hemarbete osv) bidrar till att denna uppdelning i klasser vidmakthålls.

Med utvecklingen av kapitalismen under 1800-talet, konkurrenssituationen och så småningom nödvändigheten att hitta nya marknader och råvarukällor blev imperialismen en central del, inte minst finanskapitalets investeringar i länder bortom den europeiska kärnan. Första världskriget blev en följd av detta, liksom 1930-talets ekonomiska depression samt det andra världskriget. Nineham lyfter fram att arbetarklassens kamp under denna period är väsentlig för att förstå det tidiga 1900-talets revolutioner och revolutionsförsök samt utvecklandet av olika grader av sociala välfärdssystem före och efter det andra världskriget som ett försök av kapitalismen att stävja social oro. De statliga militära investeringarna bidrog starkt till att skapa vinstökningar, men detta ledde även till att det s k kalla kriget vidmakthölls.

Perioden mellan 1945 och (ca) 1970 brukar beskrivas som den ekonomiska höjdpunkten i den moderna kapitalismen, med lönehöjningar som följde tempot i produktionsökningarna, mycket beroende på starka fackföreningar och en kapitalägarklass som behövde kunniga, erfarna och strejkovilliga arbetare. Men under denna period skedde även en omfattande avkolonisering som tillsammans med de ökade kostnaderna för krigsmakterna (för USA:s del inte minst Vietnamkriget) bidrog till att den ekonomiska utvecklingen avstannade.

När så de nya makthavarna i Storbritannien (Thatcher) och USA (Reagan) började använda sig av de nyliberala idéerna om nedskärningar av den statliga välfärdspolitiken, krossandet av fackföreningar och åtstramningar för stora delar av befolkningarna för att hantera situationen uppfattade många det som att den traditionella arbetarklassen och med den de socialistiska idéerna var på väg att försvinna: "kunskapssamhället" skulle dominera. Men Nineham ser det inte så. Fortfarande är arbetarklassen stor, inte minst globalt när nu den globala södern har fått ta över en stor del av tillverkningsindustrin. Men han kan också visa att det fortfarande finns en hel del traditionell industriell verksamhet kvar i den kapitalistiska kärnan och eftersom service- och tjänstesektorn är en del av underhållet för den härskande kapitalistiska klassen är arbetarklassen fortfarande den största delen av befolkningen globalt.

Nineham lyfter också fram det motstånd och den kamp som förekommit det senaste halvseklet, inte minst i utomeuropeiska länder i Afrika, Latinamerika och Asien. Fackföreningar och parlamentariskt arbete, tillsammans med allianser med progressiva grupper, måste till för att förändra den politisk-ekonomiska ordningen anser Nineham – men än viktigare är att forma revolutionärt aktiva organisationer som kan leda arbetet med att omvandla den rådande ordningen, något som till stor del saknats under dessa decennier – redan Lenin hävdade att detta är nödvändigt för en framgångsrik revolution.

Ninehams text är högst givande för att se inte minst den senaste globala förändringen i ekonomi och politik utifrån ett annat perspektiv än den vanliga fatalismen inför samtidens maktägare.