Beowulf och Grendel

Verseposet Beowulf har alltsedan det sattes på pränt i England, troligen i början av 700-talet, haft en stor betydelse både för hjältediktningen i sig och hur berättelserna om de stora starka männen har tolkats av efterföljande generationer.

Äntligen har jag nu läst kvädet om hjälten Beowulf som reser från (kanske) Gotland för att hjälpa danernas kung att besegra monstret Grendel. Av bara farten tar han också död på Grendels mor och så småningom en drake som bevakar en stor skatt (jo, Tolkien var mycket kunnig om kvädet). Som den äkta hjälte Beowulf är dör han själv i denna sista strid.

Berättelsen är engagerande och intressant, inte alls svår att följa, trots det delvis ålderdomliga meningskonstruerandet.

Den amerikanske författaren John Gardner gav 1971 ut sin omskrivning av kvädet, som jag nu läst direkt efter Beowulf. Det är en jag-berättelse utifrån monstrets perspektiv där handlingen utspelas i stort sett innan Beowulf träder in. Grendel blir på så sätt fascinerande både som en (kritisk) kommentar till tidigare seklers hjälte- och mansideal och som ett exempel på vad ett annat (”modernare”) sätt att berätta kan utvinna från samma stoff.

Grendel är i Gardners roman otvetydigt ett monster som dödar människor och andra levande varelser, men han (för det är en han) är också reflekterande och kommenterar människornas brutalitet och våldsamhet. Till hjälp i detta finns också en drake som för djupt filosofiska resonemang kring alltings ändlighet och meningslöshet. Möjligheten för Gardner att komma in i Grendels psykologiska inre, inte minst den konfliktfyllda relationen med modern, samtidigt som han är en observatör av människornas futtighet och religiösa svekfullhet ger romanen ett spänningsfullt djup som det gamla kvädet inte kommer i närheten av. Grendel blir en utstött som i sitt utanförskap drivs till både våld och insikt.

Och Gardner var (han dog redan 1982, 49 år ung, i en motorcykelolycka) mästerlig i fabuleringskonst och språkanvändning!